Historien om Freuds patient, flickan och 

hennnes manliga kusin Dick.

Vi var ett glatt gäng nordiska konferensdeltagare som efter avslutat konferensdag beslutade oss för att 

avnjuta lördagskvällen på den legendariska restaurangen Kosmos mitt i Helsingfors. Kosmos var, eller 

hade åtminstone varit, den finska kulturelitens stamställe och det var med viss vördnad vi beträdde dess 

innandömen för att insupa dess atmosfär. Vi beställde, som sig här bör, deras klassiska strömming med 

potatismos och ett lokalproducerat öl. Efter fler öl än strömming kom vi in på temat "att se någotsom något".

Vi var för ovanlighetens skull alla eniga om att det var justförmågan att se något som något, som gjort våra stora 

konstnärer, författare och vetenskapsmän till just kända och stora. En i sällskapet tog upp Marcel Duchamps 

"Flasktorkaren" som ett exempel på att "se något som något". När Duchamp ställde ut denna flasktorkare, 

inhandlad på närmsta varuhus, som ett konstverk så var flasktorkaren inte längre en simpel flasktorkare. 

Konstkritikerna började att se, tolka, flasktorkaren som något annat än just som en flasktorkare. Vad ville 

Duchamp att vi skulle se flasktorkaren som? Vad ser vi själva flasktorkaren som? Åtminstone, påpekade 

vår berättare, så skulle man inte, i konsthallen, se flasktorkaren som en flasktorkare!

*

Jari, vår finländske kollega och nyvunne vän, spann vidare på detta tema och började berätta om sitt besök 

på Moderna Museet i Stockholm. Han hade några år tidigare besök museet med sin artonåriga dotter Sinikka. 

Sinikka var miljöaktivist och enligt Jari på grund av sin ungdomliga entusiasm med i alla tänkbara 

miljöorganisationer. Innanför entrén till museet stod Robert Rauschenbergs verk "Monogram", allmänt känd som

 "geten med ett bildäck runt sig".

 

Denna händelse ägde rum före konstverket flyttades till Malmö. Nåväl, Jari berättar för oss andra hur hans 

dotter blev helt fascinerad av verket, tog kort på det ur alla tänkbara vinklar, och att en av dessa bilder kom 

att vara omslagsbild till en miljöaktivist-tidning. Här kan man verkligen, menade Jari, se att det är 

betraktaren som ser något som något. Vad Jaris dotter såg var ett monument över vår tids miljöförstörelse! 

Sinikkas tolkning av "Monogram" skiljde sig dock märkbart från den förklaring, eller tolkning, som Jari tagit del av. 

Som den kulturvetare Jari var visste han att den gängse tolkningen av "Monogram" var att verket var en kritik 

av den homofobi som rådde under 1950-talet. Verket skulle därför ses som en bild av hur den homosexuella 

lusten är insnärjd i en skräpig omgivning. Vissa gick till och med så långt i sina tolkningar av verket att geten 

och bildäcket var en bild av analsex. Denna get kunde alltså ses som såväl analsex som miljöförstöring, 

dock inte som en get som fastnat i ett bildäck!

*

Men mästarnas mästare på att se något som något måste väl ändå vara Freud, deklarerade Jens, vår danske 

kollega bestämt. Hela Freuds begreppsapparat är ju en orgie i att se något som något. Ta bara begrepp som detet, 

överjaget, försvarsmekanismer, orala- och anala fasen, narcissism och Oidipuskomplexet och så vidare. 

Alla begrepp är ju fantasifulla och fantastiska metaforer för psykiska tillstånd! Diskussionen vid bordet på Kosmos 

tog nu rejäl fart. 

Deltagarna kring bordet radade upp exempel på personer som lanserat begrepp för att se något som något. 

Var inte till exempel Marx, Weber, Jung, Nietsche, Sartre, Goffman, Klein, Winnecut etc., lika stora mästare 

som Freud på att se något som något? Efter livliga diskussioner var alla till slut överens om att "se något som något" 

var kännetecken för alla de personer man diskuterat vid bordet. Därmed också sagt att den ena tolkningen kan vara 

lika rätt som den andra, eller inte?

Det var nu Jens, vår danske kollega och tillika psykoanalytiker, menade att det var en skillnad på tillexempel Marx 

begreppsapparat och Freuds psykoanalys. Marx begrepp var abstraktioner av något befintligt konkret medan 

Freuds analyser förändrade bilden av det befintligt konkreta. Eftersom vi inte alls hängde med i Jens beskrivning 

bad han att få exemplifiera med en fallbeskrivning. Jens började berätta att Freud hade en manlig yngling bland sin 

patientflora. Detta var ovanligt eftersom Freud mest hade hysteriska neurotiska överklassdamer som patienter men 

denna manliga yngling hade gått i terapi ett bra tag hos Freud. Inför en sommar deklarerade ynglingen, vi kan kalla 

honom Karl, att han och hans familj skulle åka till en kurort där de skulle tillbringa sommaren. Karl berättade att han 

såg fram emot detta besök, speciellt eftersom hans kvinnliga kusin och hennes föräldrar samtidigt skulle vistas 

på kurorten. För Freud berättade Karl att han var förtjust i flickan och att detta nog var ett viktigt skäl till hans f

örväntningar inför sommaren. Freud önskade honom en trevlig sommar.

*

Vår danske vän Jens gjorde nu en lång konstpaus, hällde upp öl i det tomma glaset, tog en klunk och såg att vi andra 

väntade på fortsättningen av historien. På vår begäran fortsatte Jens sin berättelse.  Sommaren gick och åter låg 

ynglingen Karl på Freuds schäslong. Freud ville självklart veta hur vistelsen på kurorten blivit. Och lyssna noga nu, 

sa vår danske vän, för jag skall försöka återberätta Freuds version av vad som hade utspelat sig under sommaren. 

Vår patient, eller rättare sagt Freuds patient, hade berättat att familjen åkt ner till den fantastiska kurorten i Alperna 

och installerat sig väl. Det var bara ett krux och det var att Karl vackra kusin än inte hade anlänt. Hon skulle inte komma

 till kurorten förrän efter två veckor eftersom hon först skulle göra en vistelse i England. Där skulle hon besöka sina 

släktingar på sin fars sida. Flickan var alltså kusin med Freuds patient på flickans mors sida.

*

Nåväl, detta ledde till att Karl kom att tillbringa de två första veckorna på kurorten i väntans tid. En väntan på att kusinen 

skulle anlända. Han kunde därför inte riktigt njuta av det vackra vädret och den fantastiska utsikten eftersom han bara 

räknade ner dagarna till kusinens ankomst. Vår patient Karl var med andra ord längtansfull och frustrerad.

*

Så kom då äntligen dagen då kusinen skulle anlända vilket hon också gjorde i sällskap med sin familj. 

MEN sällskapet som anlände bestod inte enbart av kusinens familj. Den engelska familjen, som kusinens familj besökt, 

hade valt att följa med ner till kurorten och i denna familj fanns det en jämnårig pojke till Karl som hette Dick. Vi har nu 

manuset för ett klassiskt drama framför oss. På kurorten befann sig två killar och en tjej!

*

Nu får vi betänka, sa vår danske vän, att vi befinner oss i den viktorianska tidsepoken där all form av sexualitet var 

undantryckt. Vi befinner oss alltså i en tidsepok där man virkade "strumpor" till stolsbenen för att man inte skulle visa 

nakna ben. Och vi befinner oss i en tidsperiod där man inte frågad chans på varandra. Så eftersom dessa känslor 

skulle vara undantryckta så var man istället tvungna att tolka alla de subtila och kanske omedvetna handlingar som 

ägde rum. Det var precis detta Freuds patient Karl började göra. Kunde han få något tecken på åt vilket håll det lutade? 

Höll tjejen kvar blicken lite mer på Dick än på Karl? Log hon omedvetet lite mer när hon såg på Dick än på Karl? 

Ja, så höll Karl på att tolka flickans beteende hela tiden utan att bli så mycket klokare. Istället pendlade han mellan 

hopp och förtvivlan eftersom vissa beteenden kunde tolkas till hans fördel och vissa till rivalen Dicks fördel. 

Vår patient Karl hade det med andra ord det ganska jobbigt.

*

Så, fortsatte Jens efter att åter tagit en klunk av det lokalproducerade ölet, hände plötsligt något märkligt. Vår patient 

Karl började nämligen maniskt att springa alptopp upp och alptopp ner. Och märk, betonade Jens, att detta var långt före 

1970-talets joggingvåg och den fitness-kultur som sedan dess hade rått. Vi är nu, fortsatte Jens, framme vid min enkla 

fråga till er: Varför sprang Freuds patient Karl som en galning alptopp upp och ner?

*

Vi andra började att framföra den ena teorin efter den andra; Karl var sexuellt frustrerad, han ville framhäva sin manlighet 

genom fysisk aktivitet, han ville omedvetet visa upp sig som parningspartner, han ville springa ifrån sin ångest. På alla 

dessa och än fler mer eller mindre långsökta förklaringar svarade Jens att vi hade fel. Ja, enligt Freud alltså, lade Jens till. 

Lösningen på gåtan var rivalens namn: Dick! Aha, tänkte vi som satt kring bordet. Dick är ju engelskt slangord för penis 

så i Freuds anda låg det något sexuellt bakom beteendet trots allt.  Men vi hade fel även i detta antagande till Jens stora 

förtjusning. För det första, sa Jens, så var Dick inget slanguttryck för penis vid denna tidpunkt. Rivalens namn hade inte 

med det engelska språket över huvud taget att göra utan med det tyska! Freuds patient var ju tysktalande och på tyska 

betyder dick nämligen tjock. För den tysktalande Karl så hette alltså hans rival Herr Tjock. Och, vad vill man helst av allt 

göra med sin rival?  Karls aggressivitetsdrift ville förstås döda rivalen men här kommer överjaget in och säger stopp. 

Så nu sker en sublimering; vår patient Karl började att hata allt hos sig själv som påminde om rivalen, d.v.s. allt som var tjockt. 

Därför börjar han springa för att bli av med allt som var tjockt, d.v.s. DICK. Han mördade med andra ord sin rival 

genom sin löpning!

*

Jens, vår psykoanalytiske danske vän, tycktes nu nästan vara förförd av sin egna berättelse. Han höjde rösten märkbart 

då han konstaterade att vi här troligen bevittnar den första beskrivningen av en manlig anorektiker! Och detta eftersom 

Freud såg något som något!

*

Det intressanta för oss i Jens berättelse var dock inte i första hand om Freud hade rätt i sin analys eller inte. 

Nej, berättelsen var istället ett bra exempel på att vi måste se något som något för att över huvud taget kunna tillskriva 

händelsen mening. Vi kunde också konstatera att Jens berättelse i allra högsta grad var ett gott exempel på att 

relationen är och bär. Hela berättelsen hade ju handlat om patienten Karls relation till flickan och rivalen. Så även om 

relationen i fallet Karl snarare var ett exempel på en relation som tär än en som bär så var det i slutändan relationen som 

stod i centrum. Inför detta konstaterande valde vi att avsluta vår sittning på klassiska Kosmos genom att höja våra glas 

och i Martin Bubers anda skåla för och konstatera att vi är alla födda och dömda till relation!