Att finnas till - det spelar roll!    

(Socialpsykologiska essäer del 1)

 FD Tore Brännberg

 

 

Vi har nog alla ställt oss frågan: Vem är jag egentligen? Vi söker efter vår identitet, vårt rätta "jag", vår själ -

allt som oftast utan att komma fram till något slutgiltigt svar (tack och lov). Kanske kommer vi fram till att det 

beror på vad  vi ser hos oss själva  så framträder vissa personliga drag. Så vad ser du dig själv som?

*
 

En teori som hjälp mig att förstå vissa, men bara vissa, av mina och andras beteenden är Erwin Goffmans 

dramaturgiska teori. Goffman använder sig av teatermetaforer för att förklara varför vi handlar som vi gör. 

Hans grundantagande är att vi uppför oss, eller uppträder, utifrån relativt givna förutsättningar. 

Det finns ett manus som redan är skrivet och som vi lärt oss. Frågan blir då; vem som skrivet manuset och varför? 

Det finns alltså en struktur (manus) som talar om vilken roll vi skall spela. Betänk till exempel de gånger du besökt 

en kyrka. Du kan skratta och prata högt med din kamrat på väg till kyrkan men så fort ni kliver in i kyrkan 

börjar ni tala tystare, nästan viskandes, till varandra och detta trots att det inte finns någon annan människa

 i närheten. Ni följer det manus ni lärt er; i kyrkan skall man tala tyst (om alls). Ni spelar rollen som den 

gode kyrkobesökaren och detta oavsett om du är religiös eller inte. 

Goffman menar att vi hela tiden spelar roller och att vi därför har en mängd olika manus att förhålla oss till. 

Jag spelar varje dag en massa olika roller; pappa-rollen, gode granne-rollen, universitetslärare-rollen, 

äkta make-rollen, handbollstränar-rollen och så vidare. Många roller blir det! På frågan vem jag är skulle Goffman 

svara att jag är summan av mina roller!

Hur ser dina roller ut?

*




En sociologilärare som på ett mycket övertygligt sätt lärde mig att förstå att vi spelar roller var Leif GW Persson. 

I mitten av 1980-talet var han lärare vid sociologiska institutionen i Göteborg och jag var student. Vad kursen 

handlade om har jag glömt, troligen en kriminologikurs, men det var inte kursens innehåll som gav mig kunskap 

utan GW; s sätt att vara. Han spelade rollen som lärare övertydligt, eller rättare sagt, rollen som den excentriske 

universitetsläraren övertydligt. Han föreläste alltid i jeansjacka och arbetarflanellskjorta, i jeansjacksfickan hade 

han sin snusdosa. När föreläsningen skulle börja tog GW upp snusdosan ur jeansfickan, knackade knogarna mot 

snuslocket, öppnade snusdosan samtidigt som han påbörjade sin föreläsning, kramade långsamt lössnuset för att 

avbryta sig själv mitt i en mening för att långsamt föra in "pajen" under överläppen. Det var ett skådespel att betrakta 

Leif GW Perssons snusintag! I mitten av föreläsningen kom alltid akt två; 

GW:s utslängning av snuset. Samtidigt som han talade till oss stannade han upp och tog ut snusen i handen. 

Nu var vi framme vid framträdandets crescendo. Samtidigt som han fortsatte föreläsningen, sittandes på katedern, 

börjande han samtidigt tillsynes titta efter en papperskorg att slänga snusen i. Han tittade (övertydligt) åt alla håll utom 

åt det håll där papperskorgen stod. Eftersom vi alla förstod att det var papperskorgen han sökte och vi alla såg var den 

stod ville vi egentligen avbryta honom och ge honom denna upplysning. Men vi visste samtidigt att han självklart visste 

var papperskorgen stod så därför avbröt vi inte hans framträdande (duktig publik) . Efter någon minuts sökande "hittade" 

alltid GW papperskorgen varvid han dramatiskt kastade snusen i densamme, spottade ett par gånger, för att därefter 

återgå till föreläsningen.Denna teaterpjäs spelades upp varje gång vi hade GW. Det blev ju lite löjligt att han varje gång 

letade efter papperskorgen som alltid stod på samma plats men vi lät honom fortsätta spela rollen som den 

excentriske läraren. 

(Jag tänker på denna snus-pjäs varje gång jag idag ser GW i TV. Nu håller han på med sina glasögon och sin käpp!)

 *


 

Vad vi hittills diskuterat är när jaget själv bestämmer vilken roll som skall spelas. Men inte allt för sällan, kanske oftast, 

är det andra som tilldelar mig roller. Det är "andra" som skrivit pjäsen och dess manus och det är andra som besätter 

rollistan. Ibland är jag nöjd med den roll jag blivit tilldelad och spelar glatt med i rollen, tillexempel i rollen som den 

store idrottsstjärnan, rockmusikern, den gode grannen, den kunnige professorn eller klassens clown. Men ibland kan 

dessa roller vara svåra att leva upp till och jag känner obehag inför de krav som ställs på den roll jag blivit tilldelad. 

Så även på ytan positiva roller kan för den enskilde upplevas som besvärlig och svårhanterlig. Än värre blir det självklart 

när den roll man blivit tilldelad av gruppen i sig har en negativ innebörd. Att få rollen som missbrukaren, 

hustrumisshandlaren, den grinige grannen, översittaren eller den snåle gör inte livet lättare att leva. 

På grund av att det är andra som tilldelar och ger mig en roll kan jag inte själv styra över vilken roll jag skall få spela. 

Jag kan förvisso försöka visa upp mig och få de andra att tilldela mig den roll jag vill ha men de kan både förkasta 

min rolltolkning, tala om att jag inte duger för rollen eller rent krasst konstatera att rollen redan är tillsatt. 

Detta har vi nog alla upplevt. Kanske har du varit "klassens clown" i en grupp medan du i en annan grupp blivit 

tilldelad rollen som den "tyste". Goffmans poäng är, likt till exempel Jean-Paul Sartre och existentialisterna, 

att mitt JAG inte har en essens utan är sin existens, det vill säga JAGET är summan av våra existerande 

och/eller möjliga roller. Det intressanta här, i vårt individualistiska samhälle, är att det till stora delar, trots allt, 

är andra som skapar vårt JAG. 

Låt mig få återge två exempel som åskådliggör detta fenomen.

*

 

Låt oss börja med ett fiktivt exempel. Jerzy Kosinski har skrivit en underbar liten bok som på svenska heter 

"Finnas till" . Boken handlar om Mr Chance som i hela sitt liv levt i ett inrutat liv hos en mycket förmögen familj 

i Washington DC. Hos denna familj har han arbetat som trädgårdsmästare och som den enstöring han är har 

han aldrig varit utanför trädgårdsmurarna. De intryck han fått från världen utanför murarna har han fått genom 

att se på TV. Allt där ute är nytt för honom och han betraktar världen där ute som om det vore ett TV-program, 

något som går att stänga av om det blir för jobbigt. I denna skyddande tillvaro lever Mr Chance sitt lugna liv.

 Men så inträffar katastrofen att husbonden dör och Mr Chance mer eller mindre kastas ut ur huset. Det enda 

han får med sig från huset är husbondens mycket dyra och stiliga kläder. Mr. Chance går ut i den stora vida

 världen som ståtlig herreman!

"Han stod utanför grinden... Han blev förvånad: gatorna, bilarna, husen, människorna, de avlägsna ljuden, 

var bilder som redan bränts in i hans minne. Än så länge liknade allting utanför grinden det han sett på TV. 

Möjligen var föremål och människor större, men samtidigt långsammare, enklare och klumpigare. Han hade en 

känsla av atthan sett alltihop förut. Han började gå." (sid 38)

 

Denna promenad föll sig dock inte bättre än att Mr Chance blev påkörd av en limousin vars ägare var frun till 

en välkänd Wall Street-magnat. Så kom det sig att Mr Chance hamnade hemma hos den välburna familjen som 

dessutom hade starka vänskapsband med USA:s president. När värdfolket frågade efter hans namn stammade 

han först fram Chance och när detta inte tycktes räcka lade han till "trädgårdsmästaren". På engelska heter 

trädgårdsmästare gardener. Värdfolket missuppfattar dock situationen och tror att Mr Chance heter "Gardiner".  

Från denna stund är Chance inte längre trädgårdsmästare utan i värdfolkets ögon en välburen finansman som 

heter Gardiner. Nu inträffar den komiska situationen att värdfamiljen missuppfattar allt vad Mr Chance säger. 

När Mr Chance blir tillfrågad om vad han anses om det ekonomiska läget i landet förstår Mr Chance ingenting 

utan börjar tala om sin trädgård; hur man tillexempel måste vattna och beskära grenarna för att växterna åter 

skall blomma. I sin naivitet är Chance konkret i sina beskrivningar av trädgårdsarbetet medan värdparet ser 

Chance utsagor som metaforer för det ekonomiska läget i USA. Värdparet, de andra, tilldelar Chance egenskaper 

och kunskaper som han inte besitter men skapar samtidigt finansgeniet Mr Gardiner.Chance och hans värdfamilj 

bjuds hem till den amerikanske presidenten som ryktesvägen hört talas om finansgeniet Mr Gardiner. 

Nu når berättelsen sitt crescendo och följande samtal mellan presidenten och Mr Chance äger rum;

 

"Och ni Mr Gardiner? Vad tror ni om de dåliga tiderna på Wall Street? Chance krympte. Han kände det som om 

hans tankars rötter plötsligt hade slitits upp ur den våta jorden och hoptrasslade kastats upp i denovänliga luften.

Han stirrande ner i mattan. Till slut sa han;

"I en trädgård har tillväxten sin årstid. Vi har våren och sommaren, men också hösten och vintern. Och sedan 

vår och sommar igen. Så länge rötterna inte tagit skada är allt bra och kommer att förbli bra."... Presidenten verkade 

mycket nöjd. "Jag måste erkänna, Mr Gardiner", sade presidenten, "att det ni nu sade är ett av de mest uppmuntrande 

och optimistiska uttalanden jag hört på mycket, mycket länge... Många av oss glömmer att naturen och samhället är 

ett! Ja, trots att vi har försökt lösgöra oss från naturen, är vi fortfarande en del av den... 

Vi välkomnar naturens oundvikliga årstidsväxlingar, och ändå upprörs vi av årstidsväxlingarna i vår ekonomi! 

Så dåraktigt av oss! 

Jag avundas Mr Gardiner hans goda, solida förnuft. Det är precis vad vi saknar på Capitol Hill." (sid 66-67)

 

Det är tydligt hur Jerzy Kosinski med hjälp av humorn vill visa hur vi skapas och blir till genom andra.

Mr Chance blir tilldelad och spelar rollen som ekonomisk geni och detta trots att han inte ens själv är medveten om det!

 

*

 

Det andra exemplet jag vill lyfta fram är från verkliga livet. I början av 1980-talet besökte jag och min blivande fru 

fristaden Christiania för att studera alternativa levnadsformer. Genom Malmös socialtjänst fick vi kontakt med en 

socialarbetare som bodde på Christiania. Vi fick kontakt med denne man per telefon och bestämde träff på det 

kungliga biblioteket klockan elva en förmiddag. Vi var där i god tid men samtidigt som vi såg alla studenter vandra in 

på biblioteket undrade vi hur vi skulle veta vem vår kontaktman var. Vi hade nämligen glömt att fråga efter något 

kännetecken. (detta var långt före blind-dates möten när folk skulle ha en röd ros i kavajkragen eller en nejlika 

bakom örat). Under vår oroliga väntan stod han plötsligt där, sökandes med blicken efter något, som ett levande 

exempel på hur vi förväntande oss att en som bodde på Christiania såg ut - delvis som en övervintrad hippie! 

Osäker men ändå säker gick jag fram till denne man och presenterade oss. Det visade sig vara den person vi sökte. 

Detta möte kom på många sätt att ifrågasätta min stereotypa världsbild. Inte för att han personligen gav mig existentiell 

vägledning.  Nej, vad min guide lärde mig var att det inte finns en sanning om ett fenomen. Världen kan framträda för 

oss på helt olika sätt beroende på ur vilket perspektiv vi ser och förstår verkligheten. Den första lärdom i detta tema gav

 han oss omedvetet då vi över en kopp kaffe presenterade oss för varandra. I vår värld, utifrån vår svenska bild av 

Christiania, så var fristaden Christiania Köpenhamns stora knarknäste och därmed också platsen oc för många, 

såväl danskar som svenskar, till att få tillgång till narkotika. I svenska television debatterades 

Christianias existensberättigande flitigt vid denna tid och drogläkaren Nils Beijrot krävde en stängning. 

Det var med denna bild vi kom ner till Köpenhamn.   Under vår första kaffestund med vår värd fick vi reda på att han 

arbetade som socialarbetare i Nörrebrokvarteren. Dessa kvarter ligger precis vid järnvägsstationen och börjar med 

den kända porr- och horgatan Istergade.   I detta eftersatta område bodde mer än 20.000 tunga narkomaner!

Nu satt vi med en man som bodde på Christiania, som arbetade som socialarbetare i Nörrebrokvarteren, där 

tjugotusen tunga narkomaner bodde och så skulle vi försöka förstå Christiania med knappt tuseninvånare och 

vår guide som en av de boende. Inte konstigt att det snurrade i huvudet(utan droger!). 

Hur skulle vi nu förstå Christiania när vår förförståelse helt omkullkastats.

*

 

Runt ett av husen på Christiania gick en man som (om jag minns färgen rätt) hade en gul armbindel på sig. 

Mannen ifråga såg 

förvirrad ut och han betedde sig som han var en rollfigur i filmen "Gökboet". Vi frågade vår  värd vad den gula armbindeln betydde. 

Jo, förklarade vår vägvisare, de som har gula armbindlar är vakter och han vaktar huset. De som har andra färger som armbindel är 

ansvariga för andra områden; ekonomi, städning, uppträdanden, manifestationer och så vidare. Jaha, tänkte vi, men denna förklaring 

förklarade inte varför mannen ifråga såg ut som en rymling från "Gökboet". Vår guide förstod nog vad vi tänkte så han började, utan att 

vi hann ställa frågan, berätta om "vakten". Mannen ifråga hade under många år vistats på mentalsjukhus. Han hade nämligen en egenhet 

att han trodde att han var vakt. Men han rymde med jämna mellanrum och letade upp ett hus som han kunde vakta. 

Detta upplevdes dock som mycket obehagligt och störande för de som bodde i det aktuella huset. Tänk dig själv att ha någon som 

vandrar runt, runt, runt ditt hus. Så de ringde självklart polisen och så var han inspärrad igen. Detta upprepades tills han råkade hamna 

på Christiania och någon av de ansvariga frågade honom vad han kunde hjälpa till med. Han svarade att han var vakt och kunde vakta 

hus varvid den ansvarige kom på att man borde ha någon som vaktade ekonomibyggnaden, huset där Christianias pengar förvarades. S

å kom det sig att han fick en gul armbindel och numera vaktar huset.

 

Historien har, åtminstone i mitt tycke, onekligen sina poänger. Ute i det "vanliga samhället" betraktades "vakten" av oss andra

som en mentalsjuk person som var i behov av vård och behandling. Hans beteende var avvikande och samhället behövde skyddas 

från denna galning som trodde att han var vakt. Vi andra kategoriserar och tillskriver honom alltså rollen som galning. 

Och galningar spärrar vi in på mentalsjukhus - om inte annat för att skydda oss själva. Men på Christiania tog de honom på allvar 

och trodde på hans utsagor. Sa han att han var vakt så var han väl vakt och vakter vaktar något! Eftersom man på Christiania hade 

behov av en vakt som vaktade ett speciellt hus så fick han följaktligen vakta detta hus. Det gjorde han, enligt vår guide, på ett alldeles utmärkt sätt.

 

Men var inte vår "vakt" på Christiania egentligen galen? Fanns det inte uppenbara skäl till att "vakten" borde behandlas och vårdas på 

stadens mentalhospital? Nej, tyckte man på Christiania och de hade fått medhåll av en rad socialpsykologer.

På samma sätt som andra betraktade, tillskrev och skapade Mr Chance som finansgeni så betraktas, tillskrivs och skapas vår "vakt" av andra. 

Antingen betraktas han som galen och då är han galen eller så betraktas han som vakt och då är han vakt!

 

*

Läs följande ord högt; skäl, stjäl, själ. Hör du någon fonetisk skillnad?

Om inte, kanske det finns skäl att tro på den som säger att andra har skäl att stjäla ens själ!

 

av

 FD Tore Brännberg